Etikettarkiv: israel

Israel, Iran och kärnvapenprogrammet

“Det är fråga om månader, inte år.”

Så sade den före detta CIA-chefen James Woolse i år om Irans kärnvapenprogram. Den totalitära regimen lär alltså inom en mycket kort tidsperiod ha tillgång till kärnvapen. För att riktigt förstå hur komplicerad situationen är krävs en kort bakgrund för dem som inte är insatta:

Iran brukar anses vara en av de mest totalitära regimerna i världen. Sharialagar följs, och det folkliga förtrycket är enormt. Landets styrs av dess inte-så-folkvalda president, Mahmoud Ahmadinejad.

Ahmadinejad har en väldigt skakig bakgrund. Han föddes i ett fattigt hem, tog värvning efter den islamiska revolutionen 1978 och anses vara en av huvudpersonerna i det stora gisslandramat av amerikanska diplomater 1979-1981. Han har även har vid flera tillfällen sagt att han rensa Israel från kartan, att “ att sionismen kommer att försvinna från tidens blad” samt konstaterat att homosexuella inte finns i Iran. Irans kärnvapenprogram är en av de frågor som världsfokuset ligger oftast på, i och med att diktaturen Iran styrs av religiösa ledare och det icke-folkvalda Väktarrådet.

Irans kärnvapenprogram bromsades upp i ett helt år av för en början oförklarliga anledningar, vilket senare visade sig vara amerikanska virus som skickades ut på order av president Obama personligen. Redan under hans föregångare George Bushs tid arbetade USA med att få fram dugliga virus mot Irans kärnvapenprogram. Omvärlden har vid ett flertal gånger utökat sanktionerna mot Iran, men ingenting har hittills visat sig stoppa kärnvapenprogrammet. De ballistiska kärnvapenmissilerna Iran väntas få åtkomst till om kärnvapenprogrammet tillåts fortsätta väntas ha en räckvidd som täcker hela mellanöstern.

De iranska kärnvapensmissilernas eventuella räckvidd om kärnvapenprojektet tillåts bli färdigt.

Israel, Irans ärkefiende, har vid ett flertal tillfällen hotat bomba Iran. Under det senaste året har hoten blivit mindre och mindre dolda, och Israel kan tillochmed tänka sig ett regelrätt anfall mot Iran. För några veckor sedan avslöjades det att Israel har en färdig plan för en attack mot Iran, som räknar med hundratals civila förluster för bägge länderna. Man tar även med i beräkningen att Syrien går in i kriget på Irans sida.

“In the time that remains, we must urge the other nations of the world to act, and tell them that it is time to stand behind the promise that was made to us, to fulfill their responsibility, whether that means serious sanctions or whether it means a military operation.”

–  Israels president Shimon Peres, november 2011.

Saudi, Kuwait och Israel är öppet för en militär intervention i Iran. USA och Storbritannien står bakom Israel, men med ordföljder som att “militära interventioner ej utesluts”.

Många döda. Israel ska, enligt både iranska och amerikanska källor, ha lönnmördat fyra iranska kärnforskare, vilket Israel varken dementerar eller förnekar. Samtidigt ska iranska agenter ha försökt döda israeliska diplomater i Indien och Georgien. Israeliska säkerhetstjänsten Mossad lär då ha svarat med “en olycka”, som dödade 17 iranier i Teheran förra hösten. För någon månad sedan dödades 7 israeliska turister i Bulgarien, något som enligt säkerhetstjänsten ska vara ett verk av Iran. Och i början av juli greps en svensk medborgare med kopplingar till Hizbollah på Cypern efter att ha planerat bombdåd mot israeliska mål.

Uttänkta israeliska attackplaner mot Iran.

Israel har redan tidigare bombat både Syrien och Irak då dessa länder misstänktes utveckla kärnvapen. Iran och Israel är motpoler i mellanöstern, och därför är en attack nästan att vänta. Så sent som 2007 bombade den israeliska militärmakten militära mål i grannlandet Syrien – där tiotusentals människor dödats i upproret som skakar landet.

Det demokratiska partiets ledare, tillika USAs president Barack Obama, “utesluter inte ett militärt ingripande”, och säger att landet redan har färdiga planer för en attack mot Iran. Att USA erkände att attackplaner redan är färdiga kan vara skrämseltaktik för att få de iranska makthavarna att ändra kurs, men så har inte varit fallet. Istället har försöken fortsatt, vilket skapar kaos i Mellanöstern. Irans kärnvapenprogram är en valfråga i USA, där republikanerna går till val på militära interventioner.

Israel har uttryckligen sagt att landet kommer att anfalla Iran om uranutrikningen inte upphör. Om Israel på egen hand anfaller Iran kommer kaos uppstå i regionen, enligt den franske utrikesministern Alain Juppé. Han gick inte närmare in på vad för kaos som skulle utbryta, men det mest troliga är att USA och Storbritannien skulle stötta Israels angrepp på Iran. Om än inte med egna insatser, så åtminstone bistå israelerna med landningsbaser i persiska viken där både Storbritannien och USA har hangarfartyg utplacerade. Resterande delar av mellanöstern måste snabbt förhålla sig till vilken sida man ska sluta sig till.

Israel eller Iran?

Israel är regionens militärmakt. Israel har varit i krig med alla sina grannländer de senaste decennierna, erövrat mark, vunnit strider. Israel har bombat och har en otroligt stark armé med hög teknologi, stödd av världens supermakt USA. Men Israel är judiskt, och i arabernas tolkning så inkräktar israelerna på det arabiska och muslimska området Palestina. De arabiska länderna har sedan Israels bildande 1947 ett flertal tillfällen anfallit Israel. Israel har anfallit grannländerna. Israel är inte populärt i regionen, men har en stark militär som lätt kan straffa de stater som väljer Irans sida i konflikten. Israels arabiska grannar har vid ett flertal tillfällen gemensamt attackerat Israel i syfte att förinta nationen.

Men Iran har goda förbindelser med flera av de arabiska länderna. Som tidigare nämnts så räknar Israels försvarsdepartement med att Syrien ger sig in konflikten på Irans sida. Det skulle kunna vara starten på ett krig som involverar många olika sidor i en otrolig mångsidig konflikt som vi hittills inte sett i världen. Iran och staten Syrien å ena sidan, som gemensamt strider mot Israel och de syriska rebellerna, troligtvis med stöd av både USA och Storbritannien å andra sidan. Samtidigt lär FN stationera ut fredsbevarande trupper längs gränserna, då Hamas och Hizbollah kommer attackera Israel med hundratals missiler längs landets gränser. Den israelisk-palestinska konflikten skulle då fördjupas ytterligare, med ytterligare israeliska ockupationer och palestinska uppror och bomber in mot israeliska civila mål. Bomberna skulle komma även från libanesiskt håll, vilket skulle kunna få som tänkbar effekt att israelisk militär går in i Libanon. Jordanien och Israel har länge varit bittra fiender, och man behöver inte sträcka sig många år bakåt för att se de bägge ländernas militärmakter öppet strida mot varandra. Dessutom lär den nydemokratiska egyptiska nationen vara långt mer anti-israelisk än vad den var under Mubaraks USA-stödda regim. En annan nation vars ställningstagande skulle vara omöjligt att förespå är Iraks. Landet är under återuppbyggnad efter den amerikanska invasionen år 2003. Förre Mossadchefen Meir Dagan är en av de främsta förespråkarna för att Israel inte ska attackera Iran, då missiler kommer falla över Israel från både Gazaremsan, Libanon och Palestina. 

Israel kommer att attackera Iran, om uranutvinningen fortsätter – något Iran lovat att den kommer att göra. Då kommer två av världens mäktigaste nationer kastas in i ett krig, på Israels sida, samtidigt som länder som Syrien, Jordanien, Libanon och kanske även Egypten kan dras in i ett krig som Mellanöstern aldrig tidigare varit med om. Joradanien, Syrien och Libanon har alla under de senaste decennierna förlorat stora mängder territorium till Israel, samtidigt som den egyptiska opinionen är mycket Israel-fientlig.

En USA-koalition kommer inte att förlora mot dessa länder, men frågan är hur många som kommer dö i kriget. Enbart under USAs ockupation av Irak beräknas mellan 600 000 och 1 200 000människor ha dött.

Ett krig verkar oundvikligt – men den återkommande frågan är om liken kommer att räknas i tusental eller

Israel-Palestinakonflikten

Inledningsvis vill jag säga att jag försökt återge Israel-Palestinakonflikten så opartiskt som möjligt. Jag har personligen ingen koppling eller åsikt till vilket av de bägge länderna/områdena/folken som bör övervinna den/det/de andra i konflikten.  Jag låter läsaren själv dra sina egna slutsatser.

Israel-Palestinakonflikten kan inte lösas. Åtminstone inte om lösning består av att endast en stat existerar i det omstridda området.  Anledningen till detta är att Israel och Palestina har båda har historiska bakgrunder i området, samt att det finns ytterligare en orsak till att denna konflikt pågått i tusentals år. Det är de bägge sidornas oförmåga att acceptera den andra som en legitim och suverän stat.

En modernhistorisk bakgrund

Europa var inne i en kraftig anti-sionismvåg under slutet av- och början på 1900-talet. 1896 skrev den tyska författaren Theodor Herzl ‘Judestaten’ (Der Judenstaat), i vilken judar uppmanades kämpa för ett eget land för att fly undan förtrycket som judarna fått uppleva under de gångna två tusen åren. Området som idag omfattar Israel och Palestina (enligt FNs delningsplan för Israel och Palestina vid delningen 1947) pekades där ut som ett lämpligt område.

Problemen börjar här. För trots att palestinierna lovats självständighet av kolonialherren Storbritannien så blev judarna även lovade en stat. På samma område. Lösningen blev att området – som historiskt kallas Palestina – delades upp enligt kartan nedan.

En stor del av Israel-Palestinakonfliktens historia som jag berättar om nedan kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 

Delningen och gränserna 1947

Israel-Palestinakonflikten efter Israels bildande:
1947-2011

År 1947 FN beslutar att det historiska området Palestina ska delas i en judisk del, bestående av  55% och en arabisk del, om cirka 45 %. Jerusalem skulle ställas ”under internationell förvaltning.” Året efter förklarar David Ben-Gurion Israel som självständig, judisk stat. Samtliga arabiska grannländer anfaller Israel.

Kriget avslutas med att Israel utökar sitt territorium till nästintill 80 %, trots att Östra Jerusalem och Västbanken kontrolleras av Jordanien och att Gazaremsan kontrolleras av Egypten.

1964 bildas Palestine Liberation Organization, PLO. Initiativet till bildandet togs av den i arabvärlden legendariske egyptiske presidenten  Gamal Abder Nasser. Målet är att via väpnad kamp befria (den historiska regionen) Palestina, alltså även Israel.

Året därpå bryter det omtalade sexdagarskriget ut. Året är 1967. Egyptiska trupper är på marsch mot den israeliska gränsen, efter att ha spärrat av hela Akabaviken. Då gick Israels militärmakt till attack. Kriget varade mellan den 5 och den 10 juni. Den 10 juni hade Israel tagit kontroll över Golanhöjderna från Syrien, Västbanken och Östra Jerusalem från Jordanien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten.

Israel annekterar genast Östra Jerusalem (alltså, integrerar Östra Jerusalem som en naturlig del av Israel) och ockuperar de resterande områdena ”med hänvisning till Israels säkerhet.”

De följande åren försöker PLO, numera under styre av Yassir Arafat från gerillarörelsen al-Fatah angripa Israel från baser i framförallt Jordanien, men i ”svarta september” 1970 drivs PLO ut ur Jordanien. PLO upprättar då sina baser i Libanon.

3 år senare attackeras Israel av Egypten och Syrien i Oktoberkriget. En rad andra arabländer ansluter sig, de oljeproducerande länderna stryper exporten till västvärlden och då framförallt Israels allierade, USA. Supermakterna tvingar fram ett eld upphör mellan parterna, och året efter beslutar PLO att försöka ”befria hela Palestina” med politiska medel (parallellt med militära). PLO får observationsstatus i FN, och erkänns av arabvärlden som det palestinska folkets representant.

1978 sluter Israel och Egypten fred, med USA:s president Jimmy Carter som medlare, i Camp David-avtalen. Israeliska fredsrörelser bildas, och USA föreslår att palestinierna på Västbanken och Gaza blir självstyrande, med detta motsätter sig PLO. Året därpå sluter Egypten fred med Israel, och återfår då Sinaihalvön. Detta orsakade en enorm debatt i arabvärlden, i vilket Egypten är det största och mest inflytelserika landet, och arabförbundet beslöt att utesluta Egypten.

På Sveriges nationaldag 1982 går Israel till attack mot Libanon, som låtit PLO upprätta baser i landet och därefter attackerat Israel från dessa. PLO flyr till Tunisien.
Kristna falangister som stödde Israel uträttade en massaker på palestinska flyktingar i lägren Sabra och Shatila. Trots att Ariel Sharon tvingades avgå,  bildades den shiitiska (och mycket Israelfientliga) gerillarörelsen Hizbollah – stödda av Iran.

Ett bostadsområde i Beirut efter en israelisk bombräd

Den första intifadan beskrivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som ”ett informellt uppror mot den israeliska ockupationsmakten på Västbanken och i Gaza”. Kriget utkämpades mellan israeliska säkerhetsstyrkor (beväpnade med gummikulor) och ett folkligt palestinskt uppror. Den första intifadan ebbar ut kring år 1993. Men denna konflikt grundas Islamistiska motståndsrörelsen Hamas. Hamas hävdade att (den historiska regionen) Palesina är ”heligt muslimskt land” och blir snabbt den viktigaste politiska maktfaktorn i Palestina.

1988 ger Jordanien upp sina krav på Västbanken. I samma politiska drag utropar PLO en palestinsk stat, men erkänner samtidigt Israels rätt till existens och svär på att inte använda terrorism för att uppnå sina politiska mål.

Förstörelse och död efter ett av PLO:s självmordsattentat i Jerusalem

1993 erkänner PLO officiellt Israels rätt till existens, och Israel erkänner PLO som det palestinska folkets representant i det så kallade Oslofördraget. PLO har alltså vid denna punkt accepterat en tvåstatslösning, men trots det får PLO inget större gensvar från Israel.
Året därpå ingås ett fredsaval med Jordanien. Yassir Arafat bildar samma år en ”palestinsk myndighet”. Fredsprocessen pågår fortfarande. Samma år skjuter en judisk bosättare ihjäl närmare 30 personer i en moske i Hebron. Som svar börjar Hamas och Islamiska jihad  använda terror för att stoppa fredsprocessen – alltså för att stoppa PLOs erkännande av en tvåstatslösning.

1990-talets fredsprocess avslutas abrupt år 1995, då Israels premiärminister skjuts till döds – ett år efter att han fått Nobels fredspris tillsammans med Yassir Arafat och Israels utrikesminister – av en religiös, nationalistisk ung jude. Detta efter en lång hatkampanj från den israeliska högern. Året därpå väljs Yassir Arafat till president i det första palestinska presidentvalet. Fatah väljs in till parlamentet med stor marginal. 1994 var även året då våldsam terror skakade Israel. Detta förde krigsivraren Benjamin Netanyahu och hans högerparti till makten. Stödet för bosättarpolitiken ökar i Israel.
Han ersätts av Ehud Barak från Arbetarpartiet i valet 1999, men bosättningspolitiken fortsätter.

”Politiska skandaler avlöser varandra i Israel. Baraks koalitionsregering undermineras. Överläggningar under sommaren med Arafat i Camp David tillsammans med USA:s president Bill Clinton misslyckas; Barak bryter dock mot ett israeliskt tabu genom att ta upp Jerusalems status. Västbanken och Gaza skakas av oroligheter.”

Så beskrivs situationen av MSB. I september samma år går den nya högerledaren Ariel Sharon till Tempelberget i Jerusalem, där al-Aqsamoskén ligger.

Palestina exploderar, och den andra intifadan är ett faktum. En månad senare, i oktober år 2000, förklaras fredsprocessen för avslutad.
Dock så försöker USA:s nuvarande president Bill Clinton en sista gång. Ett förslag lades fram, som innebar stora israeliska eftergifter till den palestinska myndigheten, men Israel får rätten att neka palestinska flyktingars rätt att återvända hem.
Den israeliske premiärministern Barak vill fortsätta förhandlingarna, men den palestinska delegationen säger nej. USA och Israel beskyller Arafat för det fortsatta stilleståndet.

År 2001 vinner högerpartiet Likud valet i Israel. Ariel Sharon bildar en koalitionsregering, med bland annat vänsterinriktade Arbetarpartiet. Konflikter mellan israeler och palestiner ökar, alla fredsförhandlingar kraschar och Sharon säger upp kontakterna med Arafat. USA försöker få igång nya fredssamtal efter terrorattentaten den 11 september 2001.

Nu erbjuds Israel ett avtal från Saudiarabien, i vilket Israel erbjuds normaliserade relationer med arabvärlden samt fred. Israel avböjer, och hänvisar till ”oenighet i flyktingfrågan.”

Fredsförhandlingarna avbryts dock i ett synnerligt blodigt attentat under pesak, den israeliska påsken, i vilket även en svensk kvinna dödas.
Israeliska trupper ockuperade då omedelbart Västbanken. Tusentals palestinier grips och under hösten samma år sker samma sak i Gaza. Självmordsbombningarna fortsätter i Israel. Det är detta år, 2002, som Israel beslutar att bygga den så kallade säkerhetsbarriären, en mur för avsikt att stänga palestinierna ute.  Stora delar av denna barriär byggs dock på palestinskt territorium.

Efter en ny stor valseger för Likud bildar Sharon en högerkoalition.

Arafat utser Mahmoud Abbas (även kallad Abu Mazen) till det palestinska självstyrets förste premiärminister, men Arafat vägrar att lämna ifrån sig något av sin makt till honom. Kvartetten – dvs USA, Ryssland, EU och FN – lägger i maj fram en ny fredsplan, med en självständig palestinsk stat år 2005 som mål. Planen accepteras av båda parter, men våldet minskar inte. Abbas avgår som premiärminister.

2004 beslutar Israels omvalde premiärminister Sharon att Israel ska lämna Gaza och Västbanken, helt utan kontakt med palestinierna. Dock behåller Israel de stora bosättningarna i området. I mars detta år dödas Hamas högste ledare Shejk Ahmed Yassin. 2004-11-11 avlider Yassir Arafat och ersätts slutligen av Mahmoud Abbas. Han vals till president år 2005, och sluter där ett eldupphör med Israel. Detta accepterar inte Hamas, som samma år – tillammans med andra palestinska grupper som Fatah – dock lovar att ”iaktta lugn” mot Israel. Sharon lämnar Likud för att bilda ett nytt mittenparti, Kadima.

År 2005 utrymmer israelisk militär Gaza, vilket av Hamas uppfattas som en väpnad seger. Hamas beskjuter då Israel med raketer.

2006 efterträds den sjuka Ariel Sharon med Ehud Olmert. Hamas vinner stort i de palestinska parlamentsvalen samma månad. Kadima blir största israeliska parti, och bildar regering. Då Hamas nu är ledare över den palestinska myndigheter drar USA och EU in bistånd som skulle gått till Hamas, som ju vägrar erkänna Israels rätt till existens.

Efter att två israeliska soldater dödats år 2006 går Israel in i Gaza. Den israeliske soldaten Gilad Shalit kidnappas. Hizbollah dödar tio israeilska soldater, vilket blir startskottet på Israels andra invasion av Libanon. Tusentals människor dödades, och både Israel och Hizbollah anser sig ha vunnit detta krig. I Palestina utvecklades kriget mot Israel mer åt ett inbördeskrig mellan Fatah och Hamas. Saudiarabien enar dessa parter i en samlingsregering år 2007. Men våldet eskalerar mellan de bägge parterna, samtidigt som Israel attackeras med raketer från Gaza.

I juni revolterar Hamas mot Fatah och övertar kontrollen över Gaza. På Västbanken tillsätts en ny regering i Ramallah av president Abbas. Sedan dess styrs Gaza av Hamas och Västbanken av Fatah – samt den israeliska ockupationsmakten.

I Israel blir Ehud Barak ny ledare för Arbetarpartiet. Shimon Peres blir president, och nya fredsträvare skickas från USA. En internationell konferens i Annapolis ska möjliggöra bildandet av en palestinsk stat år 2008.

2008 är dock inte heller det året som får se en enad palestinsk nation. Dock så enas Israel och Hamas om ett halvårs eldupphör. Nyval utlyses i Israel, och samtidigt som eldupphöret börjar närma sig sitt slut bombar Israel Hamas i Gaza, som svar på palestinska raketer från Gazaremsan.

2009. Den tredje januari attackerar den israeliska militärmakten Hamas i Gaza. Israel utrymmer dock Gaza efter drygt tre veckor, några dagar innan Barack Obama tillträder som amerikansk president. Detta treveckorskrig kostade 13 israeler och 1 300 palestinier livet. Gaza är lämnat i ruiner.

I valet i Israel i februari vinner centerpartiet Kadima 28 mandat, mot 27 för högerpartiet Likud. Med stöd av flera småpartier kan dock Likudledaren Benjamin Netanyahu bilda regering tillsammans med bl a Arbetarpartiet.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas omväljs som högste Fatahledare på Fatahs partikongress (den första på 20 år) i Betlehem i augusti. Samtidigt väljs flera ”yngre” medlemmar in i partitoppen, bland dem den populäre, i Israel fängslade Fatahledaren Marwan Barghouti.

FN:s ”Goldstonerapport” i september anklagar både Israel och Hamas för krigsförbrytelser i samband med Gazakriget runt årsskiftet 2008/2009. Bägge avvisar anklagelserna.

EU anser i ett möte samma år, att under svenskt ordförandeskap,att man bör ”beakta möjligheten för både Israel och en framtida palestinsk stat att ha Jerusalem som sin huvudstad”.

2009 blir första året på en mycket lång tid som Israel inte skakas av självmordsbombardåd.

2010 är året då Israels stöd av västvärlden minskar. Kraftigt. En internationell, turkiskdominerad konvoj. Ship to Gaza. Ingen har väl missat den händelsen. Konvojen är fylld med hjälpsändningar, med avsikt att bryta den, i grund och botten egyptiska, men numera israeliska blockaden av Gaza. Israels flotta attackerar flottan på internationellt vatten och nio aktivister dödas. Därefter lättar Israel på blockaden mot Gaza, efter hårda påtryckningar från omvärlden, till och med av USA.

De senaste tio åren har motsättningarna mellan konfliktens två parter eskalerat. Frågan är, om det inte är den starke som överlever.