Kategoriarkiv: Internationella konflikter

Därför kan Sverige hjälpa fler syrier – Syrien i siffror

Många mer eller mindre inskränkta människor i Sverige klagar på att Sverige beräknas ta emot 16 000 syriska flyktingar i år. Jag tror inte att alla dessa människor skulle vara rasister. Jag tror bara inte de förstår hur situationen verkligen är, så här är en kort sammanfattning i siffror över inbördeskriget och situationen i Syrien.

”Största humanitära insatsen i världens historia”

– Valerie Amos, FN

Totalt antal dödade: 100 000+
Totalt antal flyktingar: 6 800 000
Flyktingar under 18 år: 3 128 000
Flyktingar under 11 år: 740 000
Gravida kvinnor på flykt: 340 000
Flyktingar i andra länder: 2 111 361, varav:

Flyktingar inom landet: 5 000 000
Flyktingar som Sverige tagit emot 2011 och 2012: 14 700 (0.0022% av totala antalet flyktingar)

86% av de som flytt Syrien har flytt det senaste året (september 2012-september 2013.

FN beräknar att antalet flyktingar (utanför Syrien) kommer att överstiga 3 500 000 människor vid årsskiftet 2013/2014 och FNs flyktingorgan UNHCR beräknar att de kommer att behöva 2,981,640,112 dollar, men har bara fått dryga 40% av beloppet. $1,798,219,062 saknas.

zaatari

Flyktinglägret Zaatari är numera Jordaniens fjärde största stad med 140 000 ”invånare”.

  • Under 2013 har FN levererat rent vatten till 9.3 miljoner människor, vilket är nästan halva Syriens befolkning.
  • Inflationen i Syrien beräknas förra året ha legat kring 37%, jämfört med 4% 2011.
  • 1/3 av sjukhusen i Syrien har förstörts och två av tre sjukvårdsanställda har flytt.
  • 10% av barnen i Syrien var undernärda redan innan konflikten utbröt.
  • Den syriska stadsskulden har under förra året ökat från 35,2% av BNP till 52.5%.
  • Vid slutet av 2013 beräknas FN kunna nå 7 000 000 syrier som är beroende av matleveranser
  • Enligt en rapport består uppemot 50% av den väpnade oppositionen av jihadister eller islamister.
  • Upp emot 40 000 människor väntar just nu vid gränsövergången mellan Syrien och Jordanien efter att Jordanien tillfälligt stängt gränsen. (Jordaniens befolkning har ökat med 8% på två år och kan inte hantera antalet flyktingar).
  • Libanons befolkning väntas öka med 25% fram till årsskiftet på grund av de syriska flyktingarna.
  • Enligt Center for Documentation of Violations in Syria (VDC) dödades 705 människor i gasattackerna i Damaskus den 21 augusti, varav 654 civila.
  • Cypern, med en befolkning på 850 000, planerar för att ta emot 200 000 syriska flyktingar.

YE Mideast Syria

Libanon är ett land med långt färre invånare än Sverige och vars BNP per capita utgör en knapp tredjedel av vad vi har i Sverige. Cypern öppnar för att ta emot 200 000 flyktingar fastän landet har en befolkning på knappt 850 000. Jordanien har redan idag hand om hundratusentals irakiska flyktingar utöver de syriska. Irak är fortfarande splittrat efter de sekteristiska stridigheterna som drabbat landet. Både Turkiet, Irak och Syrien har en stor minoritet kurder som kämpar för självständighet.

Svält, sjukdomar, våldtäkter, vattenbrist, psykisk och fysisk ohälsa, undernäring och död präglar flyktinglägren. Att ”hjälpa dem på plats” räcker inte. Antalet flyktingar är för högt för det.

Skulle Sverige ta emot lika många flyktingar som Libanon och Cypern (25% av befolkningen) skulle det motsvara drygt 2 375 000 flyktingar. Skulle EU gemensamt öppna gränserna och ta emot de människor som flyr för sina liv hade den humanitära katastrofen inte existerat. Möjligheten att från svenskt och europeiskt håll hjälpa syriska flyktingar finns, men viljan finns inte.

När fattiga och krigshärjade länder som Irak tar emot tiotals gånger mer flyktingar än vad Sverige gör håller inte argument som att det skulle vara ”för dyrt” längre. Det är dags att rannsaka oss själva. Om Sverige någonsin ska kunna stå upp för mänskliga rättigheter och ta ansvar så är det nu. Sällan i världshistorien har så många behövt så mycket hjälp som nu.

Förra månaden hedrade vi Raoul Wallenbergs handlingar under andra världskriget. Han räddade helt ensam fler människor än vad Sverige har tagit emot flyktingar under hela det syriska inbördeskriget. Det är dags att hedra Raoul Wallenberg. Inte bara genom hans minnesdag utan genom att fortsätta kampen han började. Det hade han säkerligen uppskattat mer.

Annonser

Den arabiska våren – Tunisien

Detta är skrivet cirka en månad innan valet i Tunisien. En uppföljare – med valet i backspegeln – kommer inom kort.

Jag anser inte att det som pågår i detta nu med rätta kan kallas ”den arabiska revolutionen” eftersom det för det första inte är en revolution – det är faktiskt två revolutioner, ett inbördeskrig och uppror i ett flertal länder – och för det andra så är det inte enbart till arabiska länder som upproren spridit sig. Upproren har till och med spridit sig till Iran, som ju är ett mycket isolerat och strängt hållet land med praktiskt taget inga mänskliga rättigheter – men med en arabisk population på cirka 2,3 miljoner. [1] Dock så har det, oavsett hur hårt styrt landet är, visat sig att via de sociala medierna, framförallt Twitter och Facebook, har spelat en avgörande roll i organiseringen av motståndsrörelserna.

Min målsättning är framförallt att utreda hur Tunisien, den arabiska demokratins vagga, kan komma att utvecklas, men även givetvis även vad som orsakade den tunisiska revolutionen och hur det gick till.

Bakgrundsöversikt:

Oroligheterna i arabvärlden började i till synes harmlösa protester i den lilla staden Sidi Bouzid i centrala Tunisien. Den 17:e december brände sig sexbarnspappan Mohammed Bouazizi till döds utanför regeringspartiets lokaler i staden, efter att hans fruktvagn beslagtagits av myndigheterna. Eftersom han inte hade pengar nog att muta myndigheterna med, så nekades han ett flertal gånger när han begärde att få sin vagn (och därmed troligtvis familjens främsta inkomst) åter. Redan dagen efter fylldes gatorna med människor som stödde Mohammed Bouazizi. Då han avled den 4:e januari så hade ilskan svämmat över i hela Tunisien och hundratusentals människor strömmat ut på gatorna i via Facebook organiserade demonstrationer.

Precis tio dagar efter att Mohammed Bouazizi avlidit på grund av de skador som han ådrog sig vid självförbränningen så avgick Tunisiens president Ben Ali efter landsomfattande protester. Åtta dagar tidigare hade i princip alla Tunisiens jurister gått ut i strejk mot framförallt förtrycket av de opartiska advokaterna, och dagen efter följde Tunisiens lärare deras exempel. Nu i efterhand så kan man ju påpeka att Ben Ali gav upp väldigt lättvindigt jämfört med ledarna i Syrien, Egypten och, framförallt, Libyen (219 personer dödades[2] enligt FN). Men i början av denna arabiska demokrativåg så visste inte makthavarna hur de rent fysiskt kunde stoppa folket eller hur de åtminstone tillfälligt kunde sätta det – eller dess kommunikationer – ur balans. Demonstrationerna ökade i styrka allt eftersom videoklipp och bilder laddades upp på sociala medier så som Youtube, Facebook och Twitter. När makthavarna sedan förstod att tillgången till internet var avgörande för oppositionens organisation stängdes internet snart helt enkelt ner. Denna teknik är något som speciellt Gaddafiregimen lärt sig att bemästra, men som även Hosni Mubarak använde flitigt dagarna innan han fördrevs i landsflykt från Egypten.

Historiska förklaringar till konflikten

Tunisien har varit självständigt sedan 1956 – då som en monarki som avskaffades året efter och ersattes istället med Habib Bourguiba som blev Tunisiens första diktator, tillika president. Nitton år senare utnämnde han sig själv till president på livstid – alltså officiellt ledaren över en auktoritär regim – tills hans efterträdare och partikamrat, Zine El Abidine Ben Ali, tog över år 1987 och som sedan dess har styrt republiken Tunisien.

Tunisiens folk har alltså varit underställda en auktoritär regim i alla tider, med undantag för kolonialtiden då Tunisien var en del av Frankrike – som dock behandlade Tunisien som ett ockuperat land och som då inte hade något självbestämmanderätt.

Mohammed Bouazizis självmord var gnistan som behövdes för att antända krutdurken – den utlösande faktorn. Men i själva verket så var missnöjet mot framförallt den utbredda korruptionen, arbetslöshet (i synnerlighet bland unga) och snabbt stigande livsmedelspriser utbrett i de breda folklagren. Det var alltså inte demokrati som folket först och främst strävade efter – kraven om demokratiska reformer tillkom under revolutionens gång.

Trots att Ben Ali lovade fria val inom sex månader, att han skulle avgå år 2014 samt sänka livsmedelskostnader så avstannade inte protesterna och den 14:e januari 2011 blev en historisk dag i den bemärkelsen att Tunisien hade – som första land i det som skulle bli en kedja av avhopp – lyckats fördriva landets diktator.
Självklart så spelade även mindre akuta orsaker in och en av dessa är troligen imperialismen. I princip alla afrikanska länder som blivit självständiga från kolonialmakterna under 1900-talet är idag diktaturer. Anledningen till detta är att kolonialmakterna helt enkelt lämnat länderna åt interna maktstrider istället för att under en längre process stabilisera en demokratisk regim i landet.

Landets framtid med tanke på dess historia:

Jasminrevolutionen har öppnat upp för folket att skapa en demokratisk, öppen och tolerant regim med täta band till västvärlden. Men eftersom Tunisien redan innan var relativt västinriktat jämfört med många andra länder i samma region så kan Jasminrevolutionen faktiskt innebära ett bakslag för Tunisien. I händelse av en kontrarevolution eller i synnerlighet en militärkupp så kommer Tunisien med stor säkerhet att isolera sig från omvärlden, eller åtminstone så kommer relationerna med västvärlden att försämras märkvärt Tunisien lär försöka liera sig med andra auktoritära regimer i regionen, exempelvis Iran. Detta vore ett kraftigt bakslag för västvärlden men framförallt så vore det förödande för det tunisiska folket.

Det finns enligt mig tre stycken tänkbara scenarior av vilka ett är demokratisering. Tunisien är arabvärldens mest västinriktade och moderna land och har goda chanser att bli demokratiskt, och lär då få stöd av västvärlden i form av bistånd och soldater – ifall Tunisien officiellt skickar en ansökan om stabiliseringshjälp till exempelvis EU eller FN. Demokratin kommer att stärkas för varje val som genomförs utan valfusk och våldsamheter. Men processen lär nog inte bli felfri, om den nu alls blir av. Trots att jag tror att en långsam demokratiseringsprocess är vad som väntar Tunisien så vågar jag inte utesluta att delar av den tunisiska armén kan göra en militärkupp, störta den förhatliga interimsregimen och införa ett mer eller mindre permanent undantagstillstånd. Då är Tunisien inte bara tillbaka på ruta ett, utan har då rent av backat ett steg bakåt i demokratiseringsprocessen. En annan, inte lika påtaglig risk är en kontrarevolution till stöd för den avsatte Ben Ali eller troligast någon av hans söner. Jag tror inte att Ben Ali kommer att sätta sin fot på tunisisk mark igen, förutom måhända om han blivit utlämnad och ska åtalas inom det fria tunisiska rättväsendet. Om han återinsattes som ledare över Tunisien hade allt börjat om igen – speciellt nu efter att det tunisiska folket blivit inspirerade över ”deras” upprors framgångar i resten av arabvärlden. Däremot så sitter ett flertal av Ben Alis gamla ministrar kvar i interimsregeringen och någon, eller flera, av dessa ministrar skulle mycket väl kunna iscensätta en kupp för att själv ta makten och ”få ett slut” på det politiska dödläget. Detta kan orsaka stora problem för stabiliteten i Tunisien och är inte alls en omöjlighet då demokratiseringsprocessen nästintill avstannat och de gamla ministrarna fortfarande har tillträde till maktens korridorer.

Tjetjenienkonflikten

Российская Федерация или Нохчийн Республика?

Решить конфликт – Принесите немедленный мир!

Det finns tre stora aktörer i Tjetjenienkonflikten, även fast två av dessa är så djupt sammanflätade att de

Det finns tre stora aktörer i Tjetjenienkonflikten, även fast två av dessa är så djupt sammanflätade att de i princip är en gemensam aktör. Dessa aktörer är de tjetjenska extremister som kämpar för Tjetjeniens självständighet, och det är dessa som det oftast syftas på i media, till exempel ’Rapport’.

Men det finns även en annan grupp av extremister som är avsevärt mindre och som inte får en bråkdel så mycket uppmärksamhet i media som den första gruppen. Det är extremister som inte kämpar för Tjetjeniens självständighet, utan för att skapa ”Emiratet Kaukasus”.

Emiratet Kaukasus hade tänkts omfatta Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien och några andra smårepubliker i norra Kaukasus och de skulle alla samlas under islamisk flagga, och sharialagar skulle införas och då under ledning av en viss Umarov, som utropat sig till emir över just Emiratet Kaukasus.

Detta splittrar den tjetjenska motståndsrörelsen, då majoriteten endast vill befria Tjetjenien samtidigt som andra, men en betydligt mindre grupp, stödjer Umarovs dröm om en kaukasisk stat med extremreligiös inriktning. Umarov meddelade detta så sent som den 31:a oktober 2007, alltså mindre än tre år sedan. Då hade det andra tjetjenska kriget redan rasat i cirka åtta år, sedan oktober 1999.

Ahmed Zakajev, som fungerade som diplomat för de tjetjenska frihetskämparna, bröt för övrigt omedelbart kontakten med Umarov, den största förespråkaren för Emiratet Kaukasus.

På grund av det ovanstående skulle jag vilja hävda att det finns tre aktörer i detta, även fast de kämpar under gemensam flagg. Det är inte enbart ryssarna och de tjetjenska frihetskämparna, utan även den lilla grupp som kämpar för att bilda Emiratet Kaukasus, i vilket Tjetjenien dock kan antagas få en stor roll.

Ryssland, som haft kontroll över Tjetjenien i snart ett och ett halvt sekel, vill naturligtvis behålla Tjetjenien som en startegiskt belägen autonom region. Det är inte bara den största delregionen i Kaukasus, det ligger även beläget nära de potentiellt enorma kaspiska oljefälten som Ryssland vann efter Andra Världskriget, efter häftiga strider om oljan mot Tyskland. Att förlora denna högst inkomstbringande olja vore ett nederlag, både rent ekonomiskt och prestigemässigt.

Samtidigt, så kommer de tjetjenska extremisterna, eller frihetskämparna, inte ge sig förrän Tjetjenien är en självständig stat som inte är en lydstat under Ryssland och som är helt fritt från ryska trupper. Skulle de vika på en av dessa punkter så skulle hela deras frihetskamp vara meningslös.

Samtidigt så lär de som kämpar för emiratet Kaukasus knappast låta sig nöja med mindre än ett statsbildande, även fast detta i princip är en omöjlighet. Detta kommer med stor sannolikhet inte bli av på en mycket lång tid – Det finns inget folkligt stöd, det har inte funnits något Kaukasiskt Emirat och ingen av grannländerna vill ha en stor, ny grannstat som totalt rubbar maktbalansen i regionen.

Ryssarna använder militära medel för att få sin vilja igenom, de går hårt fram och de tar inte hänsyn till lokalbefolkningens lidanden. Genom att agera som de gjort, visar ryssarna att de inte bryr sig så särdeles mycket om det tjetjenska folket men desto mer om oljeresurserna och prestige än tjetjenernas välmående. Man har funnit massgravar med lemlästade lik från civila tjetjener.

Evstafiev, Chechnya. Tjetjenska parlamentet efter en rysk bombräd under det första tjetjenkriget

Evstafiev, Chechnya. Tjetjenska parlamentet efter en rysk bombräd under det första tjetjenkriget

Resultatet av denna arroganta och omänskliga krigsföring var tjetjenernas terroristattentat mot ryska städer, senast i år mot Moskvas tunnelbana med över fyrtio dödsoffer. Attentatsmännen, eller snarare attentatskvinnorna, var mycket unga, sjutton och tjugo år gamla[1], och båda var antagligen svarta änkor. De svarta änkorna är kvinnor från Tjetjenien som förlorat sina män i kriget mot den ryska armén. Enligt den ryska tidningen Kommersant så var anledningen till Moskvabomberna en operation den 2-3 mars där många tjetjenska extremister dödats[2]. Tjetjenerna har dock begått andra hemska handlingar mot det ryska folket, då de bland annat ockuperat en teater i Moskva som resulterade i 120 dödsoffer och då de ockuperade en skola i Beslan. Under skolockupationen dödades 340 människor och många av dessa var barn. Skolan totalförstördes.

Orsaker till konflikten:

Tjetjenien är ett oljerikt område och under 1990-talet tjänades stora pengar på denna olja, och välståndet som följde nådde främst fram till de etniska ryssarna, något som naturligtvis retade upp tjetjenerna mot den ryska överhögheten. Det första tjetjenska kriget 1994-96 löste inte problemen och ett andra tjetjenskt krig har varat sedan oktober 1999, i snart tio och ett halvt år. Båda dessa krig har förstört infrastrukturen och oljeindustrin skadades kraftigt under denna period, och är fortfarande inte återställd. Dessutom så förklarade sig Tjetjenien som en självständig republik, och inte förrän 1994 så gick ryska soldater in i landet, och huvudstaden Groznyj föll 1995 vilket naturligtvis tvingade de tjetjenska kämparna till gerillakrig och terrorism. Presidenten dödades i ett ryskt missilangrepp 1996 efter att ha lokaliserats via en satellittelefon och en fred, eller snarare vapenstillestånd, förhandlades fram.

Åttiotusen människor beräknas ha dödats i detta tvååriga krig[3], och detta är oerhört mycket om man har i åtanke att landets befolkning endast uppgår till knappt 1.2 miljoner invånare[4]. Jämförelsevis, så var det en lika hög procentuell dödssiffra som om 613 800 svenskar dödats.

Hatet mot ryssarna är stort i regionen, inte minst sedan den ryska armén under ledning av Putin gick brutalt och hänsynslöst fram under det första tjetjenska kriget[5], och detta hat kan explodera närsomhelst enligt Aftonbladets skribent Wolfgang Hansson i ’om världen.’

En revolution är alltså inte en omöjlighet, även om denna med stor säkerhet kommer slås ner på ett brutalt sätt, med målet att döda så många upprorsledare som möjligt så att motståndsrörelsen kan resa sig igen.

Konflikten 1999 orsakades av att ryssarna anklagade tjetjenska islamister ha bombat en rad ryska städer, bland annat Moskva. Dessutom startade rebeller ett försök att avsätta president Dudajev i augusti samma år, vilket ledde till inbördeskrig där Ryssland stödde rebellerna genom att i oktober skicka in ryska elitförband för att avsätta den tjetjenska regeringen. Denna plan kom på skam och sextio ryska soldater tillfångatogs och visades upp i TV. Då startade Ryssland en större invasion av landet samt bombningar mot huvudstaden Groznyj, som de intog med gigantiska förluster och tiotusentals civila dödsoffer. Inte förrän i december enades president Dudajev och den ryska försvarsministern om att våldsamheterna borde upphöra, men bara fem dagar senare invaderade ryska trupper Tjetjenien.

Boris Jeltsin, som ledde Ryssland, förre detta Sovjetunionen, vid denna tid, trodde att stora militära framryckningar på tjetjenskt territorium skulle tvinga Tjetjenien att kapitulera snabbt, men kriget drog ut på tiden, nästan två år. Att jämföra med kan man ju säga att kriget mellan Ryssland och Georgien i samma region varade i åtta dagar. Kriget blev långvarigt och blodigt.

Ett alternativ vore ju naturligtvis att ge alla rebellerna amnesti, men detta är knappast vägen Ryssland tänker gå, eller ens försökt gå. Rebellerna lär dessutom inte nöja sig med att allt går tillbaka till det normala, en autonom republik i den ryska federationen. Då skulle hela deras tioåriga frihetskamp gått om intet. Detta är heller inte bra för ryssarna, då rebellerna och framförallt rebelledarna fortfarande är i livet och kommer vara en nagel i ögat för den ryska ledningen i Kreml. Alltså är detta en väg som ingen part gagnas av.

En sida måste alltså förlora, för att en sida ska vinna för att konflikten ska avslutas. Antingen ryssarna eller tjetjenerna kommer falla, och de kommer att falla hårt.

Förenklad karta över den så komplicerade Kaukasusregionen, som till stora delar officiellt hör till Ryssland

  

Etnicitetens betydelse för konflikten

Som tidigare nämnts så fick ryssarna större del av oljeinkomsterna än tjetjenerna, och detta var för många kanske en bekräftelse av vad de anser att ryssarna alltid gjort. Berikat sig själva och struntat i konsekvenserna och de andra folkslagen. Detta är väl kanske inte helt sant, men sant är dock att denna berikning på tjetjenernas bekostnad väckt starka känslor i Tjetjenien. Och efter att ett stort antal civila dödats hänsynslöst av ryska soldater, mer än en tiondel av Tjetjeniens befolkning har dödats sedan invasionen 1999, så växte hatet mer och mer mot ’den ryska ockupationen’, hur mycket ockupation det nu kan vara eftersom det varit en del av Ryssland sedan 1860-talet, och vissa delar så långt tillbaka som från 1780-talet.

En annan sak som kan tilläggas är att majoriteten av befolkningen i Tjetjenien är sunnimuslimer och de flesta ryssarna ortodoxa. De talar även den nordkaukasiska språkgruppen och det gör ju naturligtvis inte ryssarna. De har dessutom olika kultur och värderingar och normer. De kan inte acceptera varandras etnicitet och hatet har bildats då dessa två etniska grupper inte kan komma överens. Hatet har blivit en drivkraft.

Avskyn mot Ryssland beror dessutom på, sannolikt främst bland den äldre populationen, att hela den tjetjenska befolkningen, som då bestod av 350 000 människor, tvångsförflyttades till Centralasien 1944 därför att Stalin behövde arbetskraft i öst. Dock så är den officiella versionen att tvångsförflyttningen ägde rum ’på grund av samarbete med Hitlers ockupationsmakt’, som det står i nationalencyklopedin[6]. De fick ”rätten” att återvända 1957.

Hatet mellan tjetjener och ryssar ökar ju mer våldet ökar. För varje människa som dör, i tjetjenska terrorattentat eller av ryska soldaters brutala framfärd, så påverkas hela denna persons omgivning. Då ska denna person hämnas, vilket i sin tur leder till fler våldsdåd där personer dör och även dessa personer ska hämnas. Det är en ond spiral som inte slutar förrän parterna kommer överens eller då en av parterna förlorar mot den andra.

Tillhörigheten till sina respektive etniska grupper gör att man helt enkelt inte kan svika sin folkgrupp, eftersom de då inte visar tillräcklig respekt för de människor som stupat för sin sak, för folkgruppens sak.

Tänkbara orsaker ur ett realistiskt, internationellt konfliktlösningsperspektiv: 

Tjetjenien är oljerikt, och rent ekonomiskt så skulle Ryssland förlora mycket pengar och inflytande, inte minst eftersom ärkerivalen USA dessutom stödjer närliggande Georgien då de är intresserade av oljan i regionen. USA har hjälpt med att bygga upp Georgiens krigsmakt och har därav indirekt krigat mot Ryssland under Georgienkriget 2008 eftersom amerikanska vapen använts mot Ryssland. Georgien har inga stora mängder olja inom sina gränser, men genom Georgien går Baku-Tblilisi-Ceyhan, en oljepipeline som transporterar en procent av världens olja. Bägge sidor är alltså intresserade av oljan i regionen, och enligt realismen så är det staters egoism som driver till krig. Alltså är det enligt realismen inte omöjligt att ett stort krig mellan Ryssland och USA blossar upp i just Kaukasusregionen. Dock så lär en konflikt av detta slag inte ske officiellt, men om Ryssland stöttar en stat och USA en annan så står dessa stormakter inofficiellt mot varandra. Både kan de också vända sig till FN, som dock enligt realismen är felkonstruerad. Den byggdes efter andra världskriget, med syftet att ingripa i mellanstatliga konflikter. I dagsläget så sker ytterst få mellanstatliga konflikter då krigsföringen har fått en mer komplicerad karaktär och inbördeskrig är desto vanligare, och där får FN inte ingripa såvida de inte har landets tillåtelse.

Så FN skulle inte kunna gå in i exempelvis Tjetjenienkonflikten, för då skulle Ryssland omedelbart hävda att Tjetjenien inte alls är ett land utan bara en autonom rysk region som söker självständighet. Detta är alltså Rysslands ensak och ingenting som andra länder ska lägga sig i.

Samtidigt hävdar kanske USA och andra väststater att Tjetjenien visst är ett land, och att det därav är ett mellanstatligt krig som FN är skyldigt att ingripa i. Realismen hävdar att alla stater kämpar egoistiskt, de vill ha mer makt, mer inflytande, mer land, större ekonomi och säkra statens överlevnad. Nu riskerar ju Ryssland inte precis sin överlevnad i Tjetjenienkriget, men det gör däremot Tjetjenien. Tjetjenien har allt att förlora, och därför måste frihetskämparna satsa allt för att säkra sin nations överlevnad!

Enligt realismen så handlar detta krig till stor del om resursfördelningen. Ryssland vill behålla naturresurserna och tjetjenerna vill ha dem. Det finns ingen världspolis som kan avgöra vad som är rätt och fel, vilka som har rätt och vilka som har fel. Detta är en konflikt där den starkes rätt råder.

Tänkbara orsaker ur ett konstruktivistiskt , internationellt konfliktlösningsperspektiv: 

Ryssland ser fortfarande sig självt som supermakt och en supermakt ger inte upp. I varje fall inte så där enkelt. Det vore förnedrande för den ryska staten om den skulle tvingas erkänna Tjetjenien, eftersom den då givit efter för rebeller och terrorister (och tiotusentals ryska liv då skulle spillts i onödan). Detta skulle dessutom säkerligen öka förhoppningarna i de omkringliggande regionerna, som alla strävar efter självständighet från Ryssland.  Helt klart så skulle det skapa fler problem än det löste om Ryssland skulle släppa ifrån sig Tjetjenien.

Dessutom så kände sig Ryssland kränkt av västmakterna, eftersom de genomförde bombningarna av Jugoslavien 1999 även fast Ryssland sagt emot. Ryssland ansåg att de inte behandlades med den respekt som Ryssland som stormakt förtjänade. Den ryska identiteten krävde att Ryssland skulle lösa problemen i Tjetjenien, och efter Jugoslavienincidenten så ökade beslutsamheten att visa att Ryssland fortfarande spelade en stor roll på världsscenen. Rysslands självbild tvingar alltså Ryssland att angripa Tjetjenien, samtidigt som tjetjenernas självbild tvingar dem att kämpa till sista blodsdroppen. De bägge folkgrupperna, ryssarna och tjetjenerna, vill visa att de är ett. Att de inte kan delas, och tjetjenerna vill dessutom visa att de inte låter sig kuvas av ryska ockupanter.

Tjetjenerna har vuxit upp med hatet mot ryssarna, uppfostrats att hata ryssarna och ryssarna har lärt sig att hata tjetjenerna. Folk lever efter den tro de växt upp med, som de uppfostrats. Ett barns främsta uppgift är att lära, och det de lär, det behåller de hela livet.

Putin är dessutom så populär för att han ingått en tyst pakt med det ryska folket att om han ger dem säkerhet och stabilitet så ger de honom oinskränkt maktbefogenhet. Hans popularitet skulle dala, vilket den gjort något efter Moskvabomberna, om han inte kunde leverera sin del av överrenskommelsen. Putin måste helt enkelt ingripa för att hans egen, personliga självbild och Rysslands självbild som stormakt kräver det.

Umarov utropade sig själv till emir över Emiratet Kaukasus, och begick då ett stort misstag då han då spelade Putin i händerna.  ha begått ett stort misstag genom att utropa sig själv till emir över emiratet Kaukasus, då han spelat Putin i händerna. Nu kan Putin utmåla även denna grupp som en fara för Ryssland.

7årsdagen efter gisslandramat i Beslan. Den 1 september 2004 ockuperar tjetjenska terrorister en grundskola i den ryska staden Beslan. Skolan är full med människor, då det är skolavslutning. Minst 340 människor dödas, varav minst 155 barn. Tragedin och den för världen aldrig tidigare skpådade brutaliteten sände chockvågor genom det ryska samhället. När belägringen var slut, tre dagar senare, hade närmare 800 människor livshotande skador - många hade dessutom skadats när gymnastikhallen rasade ihop när terroristerna detonerade deras sista bomb. Effekten av detta blev att Tjetjenienkonflikten gled ännu längre ifrån en lösning.

Samtidigt ser sig de tjetjenska extremisterna som frihetskämpar, och de ger inte upp förrän de ryska trupperna i Tjetjenien är undandragna och Ryssland har erkänt staten Tjetjenien som en oberoende nation. De strävar inte efter ett Kaukasiskt Emirat, de kämpar ”bara” för att Tjetjenien ska bli självständigt.

De lär inte heller låta sig nöja med mindre än en egen stat och det kommer de inte heller. Alltså har det uppstått ett dödläge. Frihetskämparna ger inte upp förrän Tjetjenien är en självständig nation och Ryssarna ger sig inte förrän de tjetjenska upprorsmakarna är krossade.

 Följder/konsekvenser av konflikten

Förutom att relationerna mellan ryssar och tjetjener ruineras totalt på grund av ömsesidigt våld, så kommer antagligen Tjetjeniens infrastruktur att förstöras och framkomligheten försämras, vilket kommer skyllas på ryssarna och skapa mer hat. Väldigt många människor kommer även att förlora livet då ryska soldater går skoningslöst fram mot civila i Tjetjenien och de tjetjenska extremisterna genomför terrordåd i flera ryska städer, framförallt Moskva. Detta ökar naturligtvis bara hatet de bägge folkgrupperna emellan, och bombningarna i Moskva var nog mer en varning om hur det kommer se ut i framtiden om inte ryssarna ger med sig.

En signal från tjetjenerna: Ni ockuperar vårt land, vi dödar era civila.

Jag tror att tjetjenerna har mycket kvar att ge, tyvärr på den ryska civilbefolkningens bekostnad. Mycket blod kommer spillas innan Ryssland kväst upproren i Tjetjenien eller Tjetjenien blivit en oberoende stat.

Tjetjenernas medel är naturligtvis att skrämma befolkningen i Ryssland. En självmordsbombare kan komma upp från ingenstans. På tunnelbanan, på bussen, på tågstationen, på en teater, i matkön. Ryssarna ska frukta tjetjenerna och leva i ständig skräck. Ryssarna ska då öka pressen på ryska politiker att släppa Tjetjenien som en fri stat så att de kan leva ett normalt liv utan fruktan. Det är så tjetjenerna resonerar. Kan de skrämma folket tillräckligt mycket, så att de inte vågar gå utanför huset utan att frukta att de aldrig kommer återvända hem, kommer det ryska folket i sin tur tvinga politikerna att släppa Tjetjenien som annars fortsätter kämpa på de vanliga ryssarnas bekostnad.

Denna plan kan dock lätt gå i baklås. Det kan istället öka invånarnas ilska och beslutsamhet att hämnas, som då Tyskland bombade London under blitzen. London blev hårt drabbat, men istället för att moralen skulle sjunka bland civila så ökade beslutsamheter att stå emot. Samma efter Moskvabomberna. Majoriteten av ryssarna vill se att tjetjenerna ska få betala för det de åsamkat oskyldiga ryssar.

Lösningar enligt ett realistiskt, internationellt perspektiv

Den starkaste bör vinna, det är bra för maktbalansen i världen. Skulle Ryssland vara supermakten i världen som inget annat land kan mäta sig mot, så skulle det inte vara bra för maktbalansen då den stora staten erövrar försvarslösa länder. Sådana ”brott” har alltid

upprört, speciellt då det inte finns något motiv. Exempelvis när Storbritannien bombade Köpenhamn för att ta den danska flottan så att inte Napoleons Frankrike skulle få tillgång till den. Detta upprörde kraftigt varenda stat i Europa, och detsamma hade nog hänt idag. Skulle USA plötsligt gått in i exempelvis Polen eller Ukraina, därför att de kan vända sina arméer mot USA ifall Ryssland och USA började kriga skulle det bli ett ramaskri. En realist skulle hävda att den bästa, och kanske enda, lösningen vore att skapa en maktbalans. Det bästa vore kanske om Tjetjenien får självständighet, så kommer de antagligen stöttas av USA. Ryssland kommer alltså inte att attackera en allierad till USA, och USA kommer inte attackera Ryssland eftersom de är jämnstarka. Då bildas en maktbalans i regionen, då varken Ryssland eller USA/Tjetjenien vågar angripa den andre då motattacker är att vänta.

Lösningar enligt ett konstruktivistiskt, internationellt perspektiv

Det bästa vore om tjetjenerna och ryssarna kunde förlika sig med varandra, acceptera varandras etnicitet. Dock så är ingen av dessa sidor beredda att ändra kultur, språk eller religion för att förlikas med några som de alltid hatat. Då skapas ett nytt dödläge, båda sidor hävdar att den andra sidan ska anpassa sig. Men detta är en omöjlighet. Ingen av dessa parter kommer anpassa sig efter den andra. Enligt konstruktivismen så ändras en etnicitets karaktär och identitet under en mycket lång tid. Alltså behöver dessa två folkgrupper leva i fred och harmoni med varandra i kanske flera hundra år innan de kan försonas med varandra. Men fred och harmoni uppstår inte förrän självständighetsfrågan lösts, och hur den än slutar, så skapar den mer hat. Vi och dom-tänkandet ligger för djupt i de bägge etniciteternas folksjälar för att kunna tas bort snabbt och enkelt. En snabb lösning är inte att vänta, men en lösning är möjlig, i framtiden.

Nu är det ju dock säkert så att alla tjetjener inte står bakom frihetskämparna, och alla ryssar vill säkert inte döda alla upprorsmän men etniciteten spelar en tillräckligt stor roll i denna konflikt för att vara avgörande. Dock så finns det ingen kortsiktig lösning på problemen, en sida måste falla. Antingen tjetjenerna eller ryssarna.

Om tre hundra år, oberoende på om Tjetjenien är en självständig stat eller inte, så kommer dessa folkgrupper kanske vara som svenskar-norrmän, lite skämtsamt elaka men när det kommer till kritan så anser vi oss vara likadana med några få undantag. Om det däremot varit ett krig mellan Ryssland och Tjetjenien under dessa tre hundra år, så kanske relationen de bägge folkgrupperna emellan är vänskapligt stel, som mellan ryssar och ukrainare. Alla problem kan lösas, men de kan ta tid, och speciellt i detta fall, väldigt, väldigt lång tid.


Israel-Palestinakonflikten

Inledningsvis vill jag säga att jag försökt återge Israel-Palestinakonflikten så opartiskt som möjligt. Jag har personligen ingen koppling eller åsikt till vilket av de bägge länderna/områdena/folken som bör övervinna den/det/de andra i konflikten.  Jag låter läsaren själv dra sina egna slutsatser.

Israel-Palestinakonflikten kan inte lösas. Åtminstone inte om lösning består av att endast en stat existerar i det omstridda området.  Anledningen till detta är att Israel och Palestina har båda har historiska bakgrunder i området, samt att det finns ytterligare en orsak till att denna konflikt pågått i tusentals år. Det är de bägge sidornas oförmåga att acceptera den andra som en legitim och suverän stat.

En modernhistorisk bakgrund

Europa var inne i en kraftig anti-sionismvåg under slutet av- och början på 1900-talet. 1896 skrev den tyska författaren Theodor Herzl ‘Judestaten’ (Der Judenstaat), i vilken judar uppmanades kämpa för ett eget land för att fly undan förtrycket som judarna fått uppleva under de gångna två tusen åren. Området som idag omfattar Israel och Palestina (enligt FNs delningsplan för Israel och Palestina vid delningen 1947) pekades där ut som ett lämpligt område.

Problemen börjar här. För trots att palestinierna lovats självständighet av kolonialherren Storbritannien så blev judarna även lovade en stat. På samma område. Lösningen blev att området – som historiskt kallas Palestina – delades upp enligt kartan nedan.

En stor del av Israel-Palestinakonfliktens historia som jag berättar om nedan kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 

Delningen och gränserna 1947

Israel-Palestinakonflikten efter Israels bildande:
1947-2011

År 1947 FN beslutar att det historiska området Palestina ska delas i en judisk del, bestående av  55% och en arabisk del, om cirka 45 %. Jerusalem skulle ställas ”under internationell förvaltning.” Året efter förklarar David Ben-Gurion Israel som självständig, judisk stat. Samtliga arabiska grannländer anfaller Israel.

Kriget avslutas med att Israel utökar sitt territorium till nästintill 80 %, trots att Östra Jerusalem och Västbanken kontrolleras av Jordanien och att Gazaremsan kontrolleras av Egypten.

1964 bildas Palestine Liberation Organization, PLO. Initiativet till bildandet togs av den i arabvärlden legendariske egyptiske presidenten  Gamal Abder Nasser. Målet är att via väpnad kamp befria (den historiska regionen) Palestina, alltså även Israel.

Året därpå bryter det omtalade sexdagarskriget ut. Året är 1967. Egyptiska trupper är på marsch mot den israeliska gränsen, efter att ha spärrat av hela Akabaviken. Då gick Israels militärmakt till attack. Kriget varade mellan den 5 och den 10 juni. Den 10 juni hade Israel tagit kontroll över Golanhöjderna från Syrien, Västbanken och Östra Jerusalem från Jordanien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten.

Israel annekterar genast Östra Jerusalem (alltså, integrerar Östra Jerusalem som en naturlig del av Israel) och ockuperar de resterande områdena ”med hänvisning till Israels säkerhet.”

De följande åren försöker PLO, numera under styre av Yassir Arafat från gerillarörelsen al-Fatah angripa Israel från baser i framförallt Jordanien, men i ”svarta september” 1970 drivs PLO ut ur Jordanien. PLO upprättar då sina baser i Libanon.

3 år senare attackeras Israel av Egypten och Syrien i Oktoberkriget. En rad andra arabländer ansluter sig, de oljeproducerande länderna stryper exporten till västvärlden och då framförallt Israels allierade, USA. Supermakterna tvingar fram ett eld upphör mellan parterna, och året efter beslutar PLO att försöka ”befria hela Palestina” med politiska medel (parallellt med militära). PLO får observationsstatus i FN, och erkänns av arabvärlden som det palestinska folkets representant.

1978 sluter Israel och Egypten fred, med USA:s president Jimmy Carter som medlare, i Camp David-avtalen. Israeliska fredsrörelser bildas, och USA föreslår att palestinierna på Västbanken och Gaza blir självstyrande, med detta motsätter sig PLO. Året därpå sluter Egypten fred med Israel, och återfår då Sinaihalvön. Detta orsakade en enorm debatt i arabvärlden, i vilket Egypten är det största och mest inflytelserika landet, och arabförbundet beslöt att utesluta Egypten.

På Sveriges nationaldag 1982 går Israel till attack mot Libanon, som låtit PLO upprätta baser i landet och därefter attackerat Israel från dessa. PLO flyr till Tunisien.
Kristna falangister som stödde Israel uträttade en massaker på palestinska flyktingar i lägren Sabra och Shatila. Trots att Ariel Sharon tvingades avgå,  bildades den shiitiska (och mycket Israelfientliga) gerillarörelsen Hizbollah – stödda av Iran.

Ett bostadsområde i Beirut efter en israelisk bombräd

Den första intifadan beskrivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som ”ett informellt uppror mot den israeliska ockupationsmakten på Västbanken och i Gaza”. Kriget utkämpades mellan israeliska säkerhetsstyrkor (beväpnade med gummikulor) och ett folkligt palestinskt uppror. Den första intifadan ebbar ut kring år 1993. Men denna konflikt grundas Islamistiska motståndsrörelsen Hamas. Hamas hävdade att (den historiska regionen) Palesina är ”heligt muslimskt land” och blir snabbt den viktigaste politiska maktfaktorn i Palestina.

1988 ger Jordanien upp sina krav på Västbanken. I samma politiska drag utropar PLO en palestinsk stat, men erkänner samtidigt Israels rätt till existens och svär på att inte använda terrorism för att uppnå sina politiska mål.

Förstörelse och död efter ett av PLO:s självmordsattentat i Jerusalem

1993 erkänner PLO officiellt Israels rätt till existens, och Israel erkänner PLO som det palestinska folkets representant i det så kallade Oslofördraget. PLO har alltså vid denna punkt accepterat en tvåstatslösning, men trots det får PLO inget större gensvar från Israel.
Året därpå ingås ett fredsaval med Jordanien. Yassir Arafat bildar samma år en ”palestinsk myndighet”. Fredsprocessen pågår fortfarande. Samma år skjuter en judisk bosättare ihjäl närmare 30 personer i en moske i Hebron. Som svar börjar Hamas och Islamiska jihad  använda terror för att stoppa fredsprocessen – alltså för att stoppa PLOs erkännande av en tvåstatslösning.

1990-talets fredsprocess avslutas abrupt år 1995, då Israels premiärminister skjuts till döds – ett år efter att han fått Nobels fredspris tillsammans med Yassir Arafat och Israels utrikesminister – av en religiös, nationalistisk ung jude. Detta efter en lång hatkampanj från den israeliska högern. Året därpå väljs Yassir Arafat till president i det första palestinska presidentvalet. Fatah väljs in till parlamentet med stor marginal. 1994 var även året då våldsam terror skakade Israel. Detta förde krigsivraren Benjamin Netanyahu och hans högerparti till makten. Stödet för bosättarpolitiken ökar i Israel.
Han ersätts av Ehud Barak från Arbetarpartiet i valet 1999, men bosättningspolitiken fortsätter.

”Politiska skandaler avlöser varandra i Israel. Baraks koalitionsregering undermineras. Överläggningar under sommaren med Arafat i Camp David tillsammans med USA:s president Bill Clinton misslyckas; Barak bryter dock mot ett israeliskt tabu genom att ta upp Jerusalems status. Västbanken och Gaza skakas av oroligheter.”

Så beskrivs situationen av MSB. I september samma år går den nya högerledaren Ariel Sharon till Tempelberget i Jerusalem, där al-Aqsamoskén ligger.

Palestina exploderar, och den andra intifadan är ett faktum. En månad senare, i oktober år 2000, förklaras fredsprocessen för avslutad.
Dock så försöker USA:s nuvarande president Bill Clinton en sista gång. Ett förslag lades fram, som innebar stora israeliska eftergifter till den palestinska myndigheten, men Israel får rätten att neka palestinska flyktingars rätt att återvända hem.
Den israeliske premiärministern Barak vill fortsätta förhandlingarna, men den palestinska delegationen säger nej. USA och Israel beskyller Arafat för det fortsatta stilleståndet.

År 2001 vinner högerpartiet Likud valet i Israel. Ariel Sharon bildar en koalitionsregering, med bland annat vänsterinriktade Arbetarpartiet. Konflikter mellan israeler och palestiner ökar, alla fredsförhandlingar kraschar och Sharon säger upp kontakterna med Arafat. USA försöker få igång nya fredssamtal efter terrorattentaten den 11 september 2001.

Nu erbjuds Israel ett avtal från Saudiarabien, i vilket Israel erbjuds normaliserade relationer med arabvärlden samt fred. Israel avböjer, och hänvisar till ”oenighet i flyktingfrågan.”

Fredsförhandlingarna avbryts dock i ett synnerligt blodigt attentat under pesak, den israeliska påsken, i vilket även en svensk kvinna dödas.
Israeliska trupper ockuperade då omedelbart Västbanken. Tusentals palestinier grips och under hösten samma år sker samma sak i Gaza. Självmordsbombningarna fortsätter i Israel. Det är detta år, 2002, som Israel beslutar att bygga den så kallade säkerhetsbarriären, en mur för avsikt att stänga palestinierna ute.  Stora delar av denna barriär byggs dock på palestinskt territorium.

Efter en ny stor valseger för Likud bildar Sharon en högerkoalition.

Arafat utser Mahmoud Abbas (även kallad Abu Mazen) till det palestinska självstyrets förste premiärminister, men Arafat vägrar att lämna ifrån sig något av sin makt till honom. Kvartetten – dvs USA, Ryssland, EU och FN – lägger i maj fram en ny fredsplan, med en självständig palestinsk stat år 2005 som mål. Planen accepteras av båda parter, men våldet minskar inte. Abbas avgår som premiärminister.

2004 beslutar Israels omvalde premiärminister Sharon att Israel ska lämna Gaza och Västbanken, helt utan kontakt med palestinierna. Dock behåller Israel de stora bosättningarna i området. I mars detta år dödas Hamas högste ledare Shejk Ahmed Yassin. 2004-11-11 avlider Yassir Arafat och ersätts slutligen av Mahmoud Abbas. Han vals till president år 2005, och sluter där ett eldupphör med Israel. Detta accepterar inte Hamas, som samma år – tillammans med andra palestinska grupper som Fatah – dock lovar att ”iaktta lugn” mot Israel. Sharon lämnar Likud för att bilda ett nytt mittenparti, Kadima.

År 2005 utrymmer israelisk militär Gaza, vilket av Hamas uppfattas som en väpnad seger. Hamas beskjuter då Israel med raketer.

2006 efterträds den sjuka Ariel Sharon med Ehud Olmert. Hamas vinner stort i de palestinska parlamentsvalen samma månad. Kadima blir största israeliska parti, och bildar regering. Då Hamas nu är ledare över den palestinska myndigheter drar USA och EU in bistånd som skulle gått till Hamas, som ju vägrar erkänna Israels rätt till existens.

Efter att två israeliska soldater dödats år 2006 går Israel in i Gaza. Den israeliske soldaten Gilad Shalit kidnappas. Hizbollah dödar tio israeilska soldater, vilket blir startskottet på Israels andra invasion av Libanon. Tusentals människor dödades, och både Israel och Hizbollah anser sig ha vunnit detta krig. I Palestina utvecklades kriget mot Israel mer åt ett inbördeskrig mellan Fatah och Hamas. Saudiarabien enar dessa parter i en samlingsregering år 2007. Men våldet eskalerar mellan de bägge parterna, samtidigt som Israel attackeras med raketer från Gaza.

I juni revolterar Hamas mot Fatah och övertar kontrollen över Gaza. På Västbanken tillsätts en ny regering i Ramallah av president Abbas. Sedan dess styrs Gaza av Hamas och Västbanken av Fatah – samt den israeliska ockupationsmakten.

I Israel blir Ehud Barak ny ledare för Arbetarpartiet. Shimon Peres blir president, och nya fredsträvare skickas från USA. En internationell konferens i Annapolis ska möjliggöra bildandet av en palestinsk stat år 2008.

2008 är dock inte heller det året som får se en enad palestinsk nation. Dock så enas Israel och Hamas om ett halvårs eldupphör. Nyval utlyses i Israel, och samtidigt som eldupphöret börjar närma sig sitt slut bombar Israel Hamas i Gaza, som svar på palestinska raketer från Gazaremsan.

2009. Den tredje januari attackerar den israeliska militärmakten Hamas i Gaza. Israel utrymmer dock Gaza efter drygt tre veckor, några dagar innan Barack Obama tillträder som amerikansk president. Detta treveckorskrig kostade 13 israeler och 1 300 palestinier livet. Gaza är lämnat i ruiner.

I valet i Israel i februari vinner centerpartiet Kadima 28 mandat, mot 27 för högerpartiet Likud. Med stöd av flera småpartier kan dock Likudledaren Benjamin Netanyahu bilda regering tillsammans med bl a Arbetarpartiet.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas omväljs som högste Fatahledare på Fatahs partikongress (den första på 20 år) i Betlehem i augusti. Samtidigt väljs flera ”yngre” medlemmar in i partitoppen, bland dem den populäre, i Israel fängslade Fatahledaren Marwan Barghouti.

FN:s ”Goldstonerapport” i september anklagar både Israel och Hamas för krigsförbrytelser i samband med Gazakriget runt årsskiftet 2008/2009. Bägge avvisar anklagelserna.

EU anser i ett möte samma år, att under svenskt ordförandeskap,att man bör ”beakta möjligheten för både Israel och en framtida palestinsk stat att ha Jerusalem som sin huvudstad”.

2009 blir första året på en mycket lång tid som Israel inte skakas av självmordsbombardåd.

2010 är året då Israels stöd av västvärlden minskar. Kraftigt. En internationell, turkiskdominerad konvoj. Ship to Gaza. Ingen har väl missat den händelsen. Konvojen är fylld med hjälpsändningar, med avsikt att bryta den, i grund och botten egyptiska, men numera israeliska blockaden av Gaza. Israels flotta attackerar flottan på internationellt vatten och nio aktivister dödas. Därefter lättar Israel på blockaden mot Gaza, efter hårda påtryckningar från omvärlden, till och med av USA.

De senaste tio åren har motsättningarna mellan konfliktens två parter eskalerat. Frågan är, om det inte är den starke som överlever.